Snart är det jul igen....

När jag gick viskursen på Malungs folkhögskola så intresserade jag mig under en period lite extra för julspelsvisor, och nu när julen är på god väg så bestämde jag mig att gräva tag i en del av det materialet igen. Det är tre visor som alla har kopplingar till julspelstraditionerna i Hälsingland. I Hälsingland kallades detta ofta, "att gå med stjärnan" och det gjorde man under trettondagshelgen. Det gick till så att ungdomarna i trakten samlades, klädde ut sig, och gick runt och sjöng i gårdarna för att tigga matvaror och dryck till att ha kalas. Man hade alltid en stor stjärna på en stång med sig, liksom dagens stjärngossar, och därifrån kommer begreppet att gå med stjärnan. På en del håll i landet så har man haft liknande traditioner på juldagen, men dessa tre visor ska alla ha hört till trettondagsfirandet.



Den första visan är en version på den klassiska Staffan Stalledräng. Visan har jag transkriberat från en inspelning med Gertrud Nilsson från Hanebo (eller Kilafors). Hon, liksom en mängd sångare och spelmän, spelades in av Märta Ramsten under en av Svenskt Visarkivs inspelningsresa till Hälsingland 1968. Om Gertrud Nilsson vet jag i stort sett ingenting. Jag skulle tro att hon var född i slutet av 1800talet; det hörs på inspelningarna att hon är lite skröpplig och enligt inspelningsprotokollet boende på Hamrelunds äldreboende i Bollnäs. Om det är någon som vet något mer så hör gärna av er. Gertrud sjunger bara den första strofen av visan och texten är mestadels den samma som i andra varianter. Det som är lite ovanligt med hennes version är att den går i tretakt. Jag har dock valt att notera den i 6/8 då det ser snyggare ut i bloggformatet (det tar också mindre plats). Men tänk vals snarare än jig när ni sjunger visan!



De två näst följande visorna hör också till julspelet. De är bägge är efter Elsa Hall i Arbrå (eller Vallsta); även hon inspelad av Märta Ramsten 1968. Hennes första visa är kanske mer specifikt kopplad till just julspelet än Staffan Stalledräng. Här presenteras Herodes och de tre vise männen, och åskådarna uppmanas att ge gåvor till gruppen. Julspelen är sällan trogna bibelberättelsen utan inställningen brukar snarast vara "alla ska med". Herodes, de tre vise männen, "Judas med pungen" och Sankt Staffan blandas friskt. Huvudpersonerna i berättelsen, det vill säga Jesus med familj, verkar dock föra en rätt undanskymd tillvaro! Elsa berättar på inspelningen att efter sången om Herodes så gjorde Judas entre och tiggde almosor från åskådarna.



Den sista visa är en tacksång som sjöngs efter att Judas hade fått sin påse fylld med diverse gåvor från åskådarna. Liksom tidigare har jag valt att notera i 6/8 men känslan är mer åt 3/4. Melodin på den här visan känns bekant men jag kan inte riktigt säga var jag har hört den förr, kan det vara en psalmmelodi?

Julspelstraditionerna i Hälsingland verkar på många håll ha försvunnit redan i början av 1900talet. Jag har bara träffat en person som själv deltagit i julspel. Det var Martin Larsson som berättade att han hade gått med stjärnan i Nianfors i sin ungdom. Då spelade han fiol till föreställningen men tyvärr kom han inte ihåg någon av visorna de sjöng. Ute vid kusten, i Enånger, verkar traditionen att gå med stjärnan försvunnit ännu tidigare. På en inspelning från 1960talet med Bernard Westling från Finnika, så berättar denne att hans far gick med stjärnan som ung, men att han själv inte gjort det. Bernard berättar bland annat att fadern sjöng Sankt Staffan till samma melodi som man lärde sig i skolan. De flesta jag frågat om Sankt Staffan har just konstaterat att de sjöng den i skolan som små. Kanske var det så att julspelsvisorna till stor del togs upp i skolmusikrepertoaren och i det mer moderna luciafirandet som tog fart under de första årtiondena av 1900talet? Detta, i kombination med andra förändringar i samhället, kan ha lett till att sångerna lösgjordes från julspelen och blev del av ett mer standardiserat nationellt julfirande. En del kanske skulle säga att detta "dödade" de lokala traditionerna, men jag är själv inte särskilt sentimental. Tack vare att luciafirandet skapdes och att "folkliga" visor piffades upp och blev del av skolmusiken så kan ju faktiskt de flesta i Sverige åtminstone någon visa som har med julspelen att göra. Vem vet, i annat fall så kanske hela denna tradition glömts bort. Men visst är det skoj att hitta lokala varianter på låtarna och för den som är intresserade så finns det massor att hämta på tex. Svenskt Visarkiv och Hälsinglands folkmusikarkiv.

God jul!


PS. Om jag har några regelbundna läsare så kan jag bara beklaga att det varit rätt glest med inlägg under de senaste månaderna. Anledningen till detta är helt enkelt att annat tagit mycket tid, men det betyder inte att jag har lagt av! Jag har massor låtar och visor som jag tänkter skriva om på bloggen även i fortsättningen!

Hälsingelåtar i Radion

Den 16 oktober kunde man höra mig prata om den här bloggen i radioprogrammet Folke i P2. På mina två minuter i rampljuset försökte jag ge en liten idé om vad jag hoppas uppnå med mitt bloggande och dessutom presentera en låt. Det blev naturligtvis väldigt kortfattat men jag tror att jag fick med det som jag anser är viktigast. För de som inte hörde programmet så kommer här en textversion av inslaget. Polskan från Thomas von Wachenfeldts skiva kommer på bloggen inom kort.

"När jag startade bloggen Hälsingelåtar för ungefär ett år sedan så hade jag en rätt klar idé över vad jag ville uppnå. Jag ville lyfta fram och göra tillgängliga, låtar och visor från Hälsingland som inte hamnat i den folkmusikaliska mittfåran. Det är framförallt material som jag själv samlat på mig – genom dokumentation, och åtskilliga arkivbesök.
Men, jag vill inte bara skapa ett onlinebaserat nothäfte med anonyma låtar och visor. Jag menar nämligen att musik inte nödvändigtvis talar för sig själv; även synbart banal musik, kan ha en historia som öppnar nya världar för såväl lyssnare som musiker. Därför vill jag presentera låtarna tillsammans med en text som kan ge ett sammanhang, och visa på hur musiken getts en lokal mening.
Just denna lokala mening fascinerar mig, och i synnerhet hur nationella och internationella kulturintryck omtolkats på lokal nivå. Låt mig ge några exempel:
God Save the Queen må få ögon att tåras hos brittiska rojalister, men Jonas Stakel i Enånger han spelade samma melodi som vals, och när Arvid Westberg, sjöng om Malena och Bodasmeden, så handlade visan om någon i grannbyn, även om texten skrevs för 200 år sedan, och då som en parodi på en dikt av Anna Maria Lenngren.
Med fokus på Hälsingland så vill jag också visa på den bredd av musik som kan ses som lokal. Därför kommer bloggen inte bara innehålla vad vi i dagligt tal kanske ser som folklig musik, utan även annan musik som tagit en lokal prägel, som till exempel skolsånger och dragspelsmusik.
Nu kan ju allt detta låta lite storvulet, och det bör väl tilläggas att inte alla mina blogginlägg är så pass genomarbetade. I flera fall är det helt enkelt musik som jag tycker borde uppmärksammas av rent estetiska skäl!
Efter denna lilla programförklaring så ska vi lyssna på en polska från spelmannen Thomas von Wachenfeldts soloskiva, Malleus Clericum. En skiva som för den initierade bjuder på såväl vacker musik som lokalpolitisk polemik."

Dragspelspoesi, någon?

Många spelmän och folkmusiker har ett ambivalent förhållande till dragspelsmusik. Så länge det är "folklig" dragspelmusik så brukar det vara ok, men när musiken har influenser från jazz, pop, och klassisk musik så är det många som drar öronen till sig. Jag har ofta råkat på dragspelsmusik som är svår att sätta in någon specifik genre, men som likväl kan ses som lokal; i den meningen att den har komponerats och spelats i landskapet, och tagit influenser från såväl folkmusik som internationella genres, som jazz och klassisk musik. Då min ambition med den här bloggen är att ge exempel på och diskutera hälsingemusik i vid mening så har även har även dragspelsmusiken en given plats.
Dagens (dragspels)låt är valsen "Djupråbäckens poesi" komponerad av dragspelaren Gustaf Lindblom i Tosätter. En låt i vad man kanske kan kalla "zigenarstil". Kompositionen fanns i en notsamling som tillhört en annan dragspelaren Georg Jonsson (son till Anders Johan Jonsson, som jag skrivit om tidigare). Georg bodde största delen av sitt liv i Barkhyttan/Hofors i Gästrikland men var ofta uppe i Enånger. Förmodligen så tecknade Georg upp låten någon gång på 20 eller 30 talet; bland noterna finns nämligen andra låtar som uppges vara upptecknade efter enångerspelmän under samma period. Georg har arrangerat om valsen för två instrument (dragspel skulle jag tro), men då stämmorna korsar varandra en hel del så är det Ibland är det svårt att veta om melodin är i första eller andra stämman. Jag lämnar till läsarna att själva reda ut den saken. Det här är den enda låten jag hittat med koppling till Gustaf Lindblom och jag har inte hört att han nämnts som någon speciellt skicklig musiker. På det hela så har jag hört väldigt lite om honom! Eventuellt så ska han han flyttat från Enånger i rätt unga år, vilket skulle kunna vara anledningen till att få kommer ihåg honom. Att döpa låtar efter vattendrag verkar ha varit på modet i början på 1900talet och det finns en uppsjö av låtar som brusar, sorlar, och har sig. Just Djupråbäcken går genom byn Djuprå (därav namnet) i Enånger och även Per Westberg ska ha komponerat en låt tillägnad den, "Djupråbäckens brus".

Erik Ors Polska

Här är ytterligare en polska efter Erik Rönnlund. Denna bit spelar han med betydligt mer markerad tretakt (1-3 markering) än polskan efter Norell. Låten känns väldigt simpel och jag skulle kunna tänka mig att den kanske har haft en text en gång. Hanebo ligger i närheten av Kilafors söder om Bollnäs.

G-moll polska

Om man sitter och plöjer sig igenom Svenska låtar Hälsingland-Gästrikland så är det nog många som jag som stannat till lite extra vid avsnittet med låtar från Skog i södra Hälsingland. Skogspelmän som Törnlund (under Schönning), Törnblom, verkade ha hafte en uppsjö av vackra och kringliga mollpolskor på sina repertoarer. När jag började besöka arkiv och leta efter inspelningar med Hälsingespelmän så hade jag hoppats på att hitta några av dessa låtar på inspelningar från de trakterna, men det var tunnsått. Ett undantag (och nog finns det ytterligare några stycken) verkar ha varit fiolspelmannen Erik Rönnlund i Skog. Erik spelade fiol till "husbehov" och ska, vad jag har hört, ogärna låtit sig spelas in när unga entusiaster närmade sig honom för att dokumentera hans musik. Trots denna ovilja lät han sig tillslut spelas in av en nyinflyttad granne, detta i kaffepauserna medan Erik hjälpte till att göra en del renoveringsarbete på dennes hus. Inspelningarna letade sig sedan vidare till Hälsinglands folkmusikarkiv, där jag råkade på dom när jag digitaliserade inspelningar för arkivets databas. Vid det tillfället ringde jag även upp mannen som spelat in Erik och fick höra lite mera om hur det hade gått till. Erik's låtar känns som om de har en koppling till den repertoar som man hittar i SVL, och även om bara ett par faktiskt finns med bland uppteckningarna så är det kringligt så det förslår! Den här polskan uppgavs vara efter Olle Norell i Tönsen, en liten by på Bollnäs finnskog. Erik spelar väldigt jämt och låter i bland D-strängen sjunga med, dock utan något egentligt bordun spel (även om jag tror att det skulle låta bra). Han använder rätt mycket drillar och gör små variantioner på melodin så uppteckningen får ses som ett "medelvärde" av inspelningen. Den är en fin låt som jag inte har hört spelas av någon annan. Håll till godo!

"Björkelunsen och hela slumpen"

Under sommaren har jag volontärarbetat på ett folkmusikarkiv i London. Jag sitter mestadels i ett mörklagt rum och digitaliserar gamla rullband från 50 och 60-talen med musik från de brittiska öarna. Det är ett rätt långsamt med intressant jobb. Då avspelningen av banden måste ske i realtid så blir det mycket tid då jag bara sitter och ser till att inte bandet går av eller något annat händer med maskinerna. För att få tiden att gå så har jag börjat transkribera mina inspelningar från Hälsingland. Det blir ett redigt liv i den lilla studion; en rullbandare som spelar två spår åt gången (ett framåt och ett baklänges) med brittiska ballader, samtidigt som jag sitter vid min laptop och spelar gubbar och gummor från Hälsingland, med papper och penna i högsta hugg! Det är väl vid sådana tillfällen jag inser att jag är nörd, och det är inte mycket jag kan göra åt det är jag rädd.
En visa som jag försökt få någon rätsida på i mitt lilla mörka rum är denna "krogvisa" (den övre av de två visorna) som jag fick av Nisse Forsman i Bölan. Nils sjöng den för mig när jag hälsade på honom, och det visade sig att han tidigare spelat in visa på ett kassettband som jag fick kopiera. Nisse menade att visan var en kvarleva från den tiden då postdiligenserna bytte hästar på "Krogen" i södra Bölan. Mannen som brukade sjunga just den här visan ville inte lära ut den till någon, så Nisse lärde sig den lite gran i taget när han som liten brukade följa efter männen i byn när de gick från gård till gård, sjöng och drack brännvin på helger och högtider. Namnen i visan var enlig Nisse personer som han kände till eller hade hört talas som av äldre i byn. "So far - so good" som man säger på engelska, men nu är det så att det här inte är en visa som komponerats lokalt utan en visa som dyker upp här och var med lite olika text. Snarare är det så att visan som Nisse lärde sig är en äldre visa som har anpassats, medvetet eller omedvetet, till det lokala samanhanget och satts in i historien om postdiligenstrafiken via Krogen i Bölan! Den andra visan oven är en rätt annorlunda version av Nisses visa. Även om melodin och texten till stor del är annorlunda innehåller den liknande namn och nonsensfraser. "Kära Erke" är upptecknad på 1880talet av Claes Fredrik Sundling (1857-1915), troligtvis i Hälsingland eller Medelpad. Sundling var under sin studietid violinist åt dansföreningen Philochoros i Uppsala, och för deras räkning gjorde han en del upptecknigar i Hälsingland, Medelpad och eventuellt också i Dalarna (men det kan kanske ha varit efter dalaspelmän bosatta i Hälsingland, tex. några låtar efter Timas Hans). Just den här visan saknar någon närmare anvisning om vem som sjöng den och var. Arvid Westberg kunde också fragment av visa som skiljde sig från Nisses version, men han kunde inte erinra sig att han hört om någon koppling till Krogen i Bölan. Hur visor getts lokal mening diskuteras inte särskilt ofta i folkmusiklitteraturen. Visst skrivs det om lokal variation men det gäller oftast rent musikvetenskapliga eller litteraturvetenskapliga frågor. Personligen så tycker jag att det är betydligt intressantare att se hur musik tas upp och hjälper till att skapa olika lokal mening, och det är den här visan ett bra exempel på.

"Toses polska"

Den här polskan fick jag på noter av Arvid Westberg i Vedmora. Noten var skriven av Johan Enström (1886-1969), som också komponerat polskan. På pappret hade han även skrivit denna historia om polskans "ursprung". Jag har lagt till lite punkter och kommatecken men annars har jag låtit Johans stavning vara som den var.

"För länge sedan bodde jätten Tose och Tosa i Tosebärg beläget i Tosätter, det nuvarande namnet på byn. Jätten Bo i Storås var ej någon snäll jätte, han brukade när han kom i dåligt humör kasta stora stenbumlingar åt Tose å Tosa och var nära många gånger att träffa. Tose å Tosa kom då överens om att flytta Tosebärg till Igelbogrottan, dit de så många gånger måst taga skydd för jätten Bo. Jätten Tose sång under arbetet med att flytta Tosebärg ovanstående polskas 1 och 2 repriser och för att uppmuntra sin gubbe svarade Tosa med tredje reprisen från Igelbogrottan. (Igelbobärget har en gång för länge sedan haft sin plats i Tosätter). Andra reprisen har 9 takter för Tose sång den med nio takter!"

Från vad jag har hört diktade Johan ofta ihop historier om jättarna Tose och Tosa, och det finns ett antal låtar som han tillskriver dom. Många av Johans kompositioner har ojämnt antal takter, eller fraser som är förskjutna på så sätt att man lätt tror att det fattas ett taktslag. Med tanke på den sista meningen på notpappret så gissar jag på att många klagat på detta, men här ger han ju svar på tal! Ett antal av Johans låtar finns utgivna i ett låthäfte, "Låtar från Enånger", skrivet av dragspelaren och konstnären Palle Åberg i Näsviken. Palle spelade mycket med Johan på 1960-talet och har tecknat ner många av Johans egna kompositioner. Toses polska har spelats in av Bertil Westling, Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg på en egen producerad CD, de spelar den dock med 8 takter i andra reprisen, detta trots att det inte var så Tose sjöng den...